Gunilla väver bilder. Materialet är oftast ull, växtfärgad vid någon sjöstrand i Värmland. Hon låter sig gärna inspireras av gamla textila vävnader, koptiska eller från det antika Grekland. Inte sällan har de anknytning till antika myter. Bildspelet nedan illustrerar sagan om Pelops och hans ättlingar i fyra generationer.
Visa till Gunilla när hon sover
Där kryper gryningen upp bakom skogen
och lyktorna mina släcks.
Se hur dom svänger och gnisslar i vinden
och staden och dagen väcks.
Snart är det dags att loma hem igen
s’att ingen ska veta att
jag står här och lurar och kurar i regnet,
det gör jag varendaste natt,
bara lyktan och jag och en katt.
Jag ritar med doppskon en fåra i sanden,
jag stämmer en slingrande bäck
och kisar ibland mot den vita fasaden,
det är högt till ditt fönsterbleck.
Muren och trät som dryper utav vått
och din ruta är immig och matt.
Lyktorna trollar med skuggor och dagrar,
det är tyst som inunder en hatt.
Bara lyktan och jag och katt.
Krypta av ljus och en asfalt som blänker,
reflexer i djärv rytmik!
Dimma som driver i grått och i grönt
med lyster som blek batik.
Dags att gå hem som varje annan natt
s’att ingen ska veta att
jag står här och lurar och kurar i regnet.
Jag tror att jag söker en skatt,
bara lyktan och jag och – ditt skratt!
Filomela
Detta kollage av scener, insatta i en gammal fönsterbåge, återger situationer ur sagan om Filomela, hon som fick sin tunga avskuren av sin svåger Tereus, för att hon inte skulle berätta för sin syster, Prokne, om den våldtäkt han utsatt henne för. Berövad talförmågan väver hon övergreppet och då systern förstår vad som inträffat, hämnas de båda systrarna på Tereus genom att för honom slakta, tillaga och servera hans späde son. Sagan upplöses när alla tre förvandlas till fåglar, Prokne till svala, Tereus till härfågel och Filomela till näktergal.
