Paradiset

[box color=grey type=info]Text till Mikael Samuelssons inspelning av Bellmanvisor om korpral Mowitz på www.footprintrecords.com[/box]

Hurra, här kommer Movitz!

Hurra, här kommer Movitz. Ge rum vid roddartrappan! Unnan, birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser! Släpp fram Movitz med basfiolen …
Kors, hur du ser ut, Movitz! Nog känner jag igen peruken. Han ha lånt skoflickarens peruk, som bor mitt emot Wismar i Kolmätargränd. – Lustigt! Basfiolen på ryggen, tulpan i hatten, valthornet under armen och buteljen i fickan. Stig i båten. – Vad säger den där gullsmidda äppeltysken med markattan på axeln? – Le diable, il porte son violon, oui, par dessus l’épaule comme le Suisse porte la hallebarde. – Nu tar han till valthornet. – Prutt, prutt, prutt, prutt! – Ach, tu tummer taifel! Er ferscheht sich auf den musik wie eine Kuh auf den Mittag.
Brännvinsapostel Jean Fredman har redan hunnit nedplita och utsända ett kvarts hundrade epistlar till sin törstande församling, när han har anledning att upptaga ännu en medlem, korpralen – eller kanske snarare den före detta korpralen – Movitz, Musiker, Målare och Dryckeshjälte. Fredman återger därvid den särdeles sorgliga historien om hur denne Movitz, ömkligen gråtande och därtill törstig, tröstas med plåster och brännvin, sedan han i nattlig konkurrens om en viss Lotta i Kolmätargränd blivit huggen i lårben, i länd, i bröst, i arm och fyra gånger i huvet samt över truten av en palt beväpnad med hirschfängare. Lägg därtill att knogen har sprungit i blod! Och allt detta blott för en Lottas skull.
– Stråken är bruten och taglet är allt, Lotta är borta och brännvinet kallt! Kolmätars Lotta hon är orsak till allt. Mutter, i går geck hon med en palt, summerar han.
Och Mutter tröstar och förbinder. Och ju fler blessyrer desto mer brännvin.
Så är det redan från början för alla uppenbarat att den före detta korpralen lätt och oförskyllt råkar i klammeri med ordningsmakten och ofta har större framgång med flaskan än med flickan. Och det dröjer inte länge förrän Movitz får stryk igen, den här gången av en långbent drabant. Nu gäller det en nymf med ett hängande flor i Göran Hälsinges gränd, men än mer för det att kvinten på basfiolen i ett kritiskt ögonblick springer, drabanten till förargelse, ett förutsägbart utslag av maktens nyckfullhet.
– Min skönhet han strax sig tillägna, birfilare kalla han mig, och örfilar hagla och regna; de smattra som kulor i krig, snyftar Movitz, blodig, svullen och stinn.
Dubbel nesa således. Inte nog med att drabanten tog tösen, han fann även för gott att kalla Movitz för birfilare, men birfilare är Movitz minst av allt. Han må vara klumpig i lag med Venus till följd av omåttlighet med Backus, men när han vänslas med Basfiolens musa är han en överdängare.
Movitz blir strax en framstående medlem i Backi församling, en grundlig suput och hängiven livsnjutare, dock icke utan värdighet – och ersätter den präktigare och tråkigare Fader Berg – så redan när Fredman högtidligen formulerar vad han kallar sina sista tankar, går Movitz honom tillhanda med musik:
– Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas, kring buteljen strött sina pilar …
Så följer ett antal situationer – många, ty de äro legio – hämtade ur Stockholms nedre och övre värld. Som när Movitz i egenskap av balens pukslagare åser hur den grevliga överheten, med guld på rock och blixtrande hatt, geschwint gör en herdinna till en stunds grevinna uppå en natt, för att strax därpå falla ner och tillbe en annan fröken, denna gång mot väggen i farstun – en moralitet med den ohöljda ironin som verkningsmedel.
Eller när Movitz hals över huvud måste rädda sitt instrumentarium, alldenstund brand utbrutit i Kolmätargränd. Fattigdomen vid sin krycka lämnar lätt sitt trånga hus: flöjt och lyra och fagott, valthornet förstås och klarinetten, fiol, oboe och – basfiol, allt i ett enda fång bärgas in på närmsta krog, där, vid ett sexörsljus, ett krus öl återställer ordning och sinnesro.
Eller när han sitter på Tre Liljor vid Norrtullsgatan, sjunger och spelar harpa, melankolisk till sinnelaget, eftersom han misslyckats i sitt uppsåt att lägra Bredströmskan, om vilken man säger att hon visserligen är sävlig uti tal och svar, men förträffligt yster när hon bröllop har. Men, alltså, när Movitz skulle eldas i sin själ, somna han mot väggen krumpen, trumpen som en Backi träl. Ack ja, vad lär vi oss av detta, jo, drick ej mera än du tål; tänk på dina göromål, på din Kloris, där hon ligger pigger, visar dig sin blomsterskål…
Så det finns allt oftare fullgoda skäl att dricka ur sitt glas, i synnerhet då ju lungsoten gör sig påmind och döden oändligt tåligt på en väntar. Till dess, knäpp nu oktaven, stäm dina strängar, sjung om livets vår, det som återstår av den. Allt enligt aposteln.
Men allt i livet är inte förfelade sänglag och molande brännvinsångst, fläktad av dödens isiga vingslag. När Mikael Samuelson – tillsammans med Björn Ståbis fiol och Bengan Janssons accordeon – berättar om vännen Movitz under några år på 1760-talet, går de visserligen förbi det bigotta 1800-talet och alla mer salongsfäiga versioner av epistlarna som än idag framförs. Men bortom smutsen, stanken, nöden, spriten, det snöpliga sänglaget, bortom rännstenen och krogmusiken, avmålas också den solidariska vänskapen, den ömsinta bilden av Movitz i vännernas krets, och rikare orkestrerad. Som i den största målning man kan tänka sig, det panorama över den stolta stad som breder ut sig längs synranden under överfarten mellan roddartrappan på Skeppsbron och Mäster Nilses välrenommerade krog intill Djurgårdsvarvet.
Gubben Movitz är själv en målare. Och när han målar en älsklig bild av en herdinna, snörd och trind och med ett blomsterfat i famnen, hänförs han av både bild och nymf. Hon småskrattar, runkar huvu’t, tiger, lossar på sitt pärlband, knyter sin salopp, fläktar med solfjädren och narrar sen med små intriger gubben från sin tavla stiga opp …
Och solen glimmar. Det är den storartade seglatsen från Essingen till Riddarholmen som dominerar detta Mikael Samuelsons Movitz-medley, den långa, förälskade skildringen av Ulla Winblads hemresa som utgör den återkommande A-delen i ett potpurri i rondoform. Movitz mestadels saligt sovande, fast han vaknar när det är dags att gå i land och, för en gångs skull, kärleksberedd och med basun försedd, stiga i Ullas paulun.
Och det är så det slutar. Med Ulla, Norström, Movitz och Movitz’ basun i Ullas paulun. I land. I hamn. I famn. A-dur. Slutet gott.